Min dröm, mitt liv!

Jag var hemma själv hemma hos Lisa för hon och hennes kille var och handlade...
Jag och Amie hade sovit middag och sen lekt lite. Efter det så la jag henne på sängen och helt plötsligt så började hon krampa/skaka och ögonen började rulla... jag trodde seriöst att hon skulle dö och för en stund så visste jag inte vad jag skulle göra.. jag hade panik! Sen gick det över men det kom tillbaka efter ca 5 min. Så fick hon 3 ggr till... till slut så kom ambulansen.. jag var skräckslagen men som tur så hade jag Lisa som stöd <3 det kändes som en evighet tills vi var framme vid Astrid Lindgrens barnsjukhus. Sköterskan undersökte Amie och allt verkade lugnt men helt plötsligt så spydde hon.. hon brukar nästan ALDRIG spy.. Sen fick vi vänta i ett rum och efter typ 1,5 tim å fick vi veta att vi skulle bli inlagda.. jag som ville hem :( men det var väll bäst så antar jag ;/ Det var ganska mysigt på den avdelningen vi hade egen tv och vi fickkvällsfika.. varken jag eller Lisa hade ätit på 15 timmar så det behövdes... sen låg vi och kollade på film. Dagen efter fick vi göraen hjärnröntgen på Amie.. det såg så hemskt ut :/ men dom hittade inget där heller. Senare den eftermiddagen så fick vi åka hem äntligen... men utan svar påvad det var.. får hoppas på att det inte händer igen, och om det gör det så har vi medicin som gör så att kramperna avtar.. Nu mår Amie braigen men rädslan finns kvar.. usvh, mammas lilla tjej... som mamma så blir man så rädd.. jag kan förstå vrf min mamma vart en sån hönsmamma hihi!
puss o kram, ha det så bra!

Jag funderar på att skriva en bok om allting? typ redan i början när jag fick veta att jag var gravid och graviditeten och efter och så... skulle det vara ngt tror ni? ärligt!

Jag bönar och ber! Snälla ställ frågor, det blir så lättare för mig att veta vad jag ska skriva om då + att då kan jag ju dessutom besvara saker som ni funderar på om t.e.x graviditet, under graviditeten, förlossning, efter förlossning, första månaderna ! :) <3

Borde det inte vara föräldern som får barnet att hamna på fötter igen?
I min vardag så är det min dotter som får mig att gå upp på morgonen, kämpa i skolan och viktigast av allt.. hon får mig att le. Så många månader som jag har varit i denna djupa depression, hon fick mig att vilja stanna kvar utan att säga ett ord. Jag ångrar inte en sekund att jag tackade ja till erbjudandet att gå och prata med en psykolog, för hon som jag pratar med har verkligen kämpat för mig. Hon har fixat så att jag kommer få lägenhet, vilket känns underbart, Ä N T L I G E N ! :')
Det har vart det värsta, att få barn såhär ungt och samtidigt som man har skolan så ska man hoppa runt från plats till plats med lilltjejen. Packa alla saker, komma ihåg alla saker, lasta vagnen så full som det bara går... det har vart så jävla jobbigt ! :'( Blir gråtfärdig när jag tänker tillbaks i tiden, att man har orkat... Jag orkade för dig Amie Maria Joulina Wik <3