Är inte så duktig på att skriva på bloggen längre, har inte haft någon ork alls dom senaste veckorna.. men ska försöka komma igång igen.
Har suttit och funderat på en sak... När man haft t.e.x en skitstövel till pojkvän tidigare, då blir man ju jätte nojjig sen när man träffar en ny. Bara för man blivit så illa behandlad innan. Så är jag rädd för att känna nästa gång jag skaffar barn... Inte för att jag tänkt skaffa barn nu direkt men senare, är rädd för att bli ensam med barnet. Nog för att jag klarat mig jävligt bra och haft/har så underbara stunder med Amie, det är inte det... Det är väll att ta hand om ett barn själv när man bara är sjutton kan vara jävligt tufft... och väljer man att plugga samtidigt som jag gör så blir det ännutuffare! Men jag säger inte heller att man absolut inte skulle klara det, jag säger bara att förbered er på stress, tårar och jävligt stor glädje.
Det är inte klokt vad mycket känslor ett barn kan ge en. Lyckan vid första mötet med ens barn då man inte vet om man ska skatta eller gråta för det är så otroligt häfigt och extremt känslosamt! (Mitt tips är att om pappan inte ställer upp vid förlossningen, då ska du ta med någon annan som hjälper dig genom den resan) och som dessutom får äran att dela det ögonblicket med dig.
Men sen också tröttheten och den korta stubinen som man lätt får om man inte fått sova ordentligt på några dagar ;) Man kan bli så hysterisk och senare tycka att man var en jättedålig mamma som bad barnet hålla tyst och sova bara för man själv är så trött så man inte vet vad man ska ta sig till! Men ta det lugnt! Det är så vanligt så, alla föräldrar har den perioden, speciellt barnets första veckor då man inte hunnit vänja sig vid sömnbrist och ett ev skrikande barn.
Sen kommer det stora smilet fram när barnet börjar göra saker, som t.e.x blir lite stadigare, rullar från mage till rygg och rygg till mage, och det bästa! Det som nästan gör en knäsvag... det som får en att förstå hur stor kärleken till ens barn är... FÖRSTA LEENDET! Det första smilet som får en att börja skratta och gråta på samma gång... gud det är så speciellt. Det första riktiga skrattet är likadant, man vet helt enkelt inte vart man ska ta vägen... :')
Längre än så har jag inte kommit eftersom Amie bara är 6 månader nu, min stora tjej! <3 Men sen när hon har blivit lite större då ska jag prata om trotsålder m.m..... vilket jag ej ser frame mot haha!
